Blogg

Bionic reading

Mon, 23 May 2022 08:48:05 +0200

Detta är spänande tycker jag. Jag kan inte hitta någon källa eller studie.

Om någon har det så hör gärna av er.

2e och problematisk skolfrånvaro

Mon, 06 Dec 2021 06:30:47 +0100

2e och problematisk skolfrånvaro

Framgångsfaktorer för att komma tillbaka när 2e, kombinationen av särskild begåvning och NPF, leder till problematisk skolfrånvaro

I svensk skola idag finns många barn som upplever ett utanförskap. Några av dem har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, några andra har särskild begåvning. En del har både och, det är barnen som kallas 2e – twice exceptional. Det handlar om elever som inte passar in, ofta varken socialt eller studiemässigt. Med stor ansträngning går de till skolan och anstränger sig för att passa in. Inte sällan leder detta till en ansträngning så stor att orken tar slut, ångesten stiger och barnet börjar få svårt att klara av att komma till skolan. Därifrån kan det gå fort till att skolfrånvaron ökar och eleven hamnar i det som kallas problematisk skolfrånvaro.

2e – twice exceptional, är ett begrepp som alltså betyder att man är ovanlig på två olika sätt, här kommer en mycket förenklad förklaring. Dels har man en ovanligt hög intellektuell begåvning som gör att man har förutsättningar för skolarbete i en hög takt och på en hög reflekterande nivå, vilket i sig gör att man har svårt att passa in i det upplägg skola oftast har. Dels har man en eller flera neuropsykiatriska diagnoser som adhd, autismspektratillstånd, tourettes syndrom eller språkstörning. En NPF-diagnos innebär att eleven har behov av stöd för sina bristande funktionsnedsättningar och kan i kombinationen med särskild begåvning innebära en extra stor skolsvårighet. Begåvningen används hos många för att kompensera för de bristande funktionsförmågorna så att eleven kämpar hårt utan att vi i omgivningen varken ser de svårigheter som kommer med NPF eller att eleven intellektuellt skulle kunna klara skolarbetet mycket väl. Har eleven dessutom nedsatta förmågor som påverkar uppmärksamhet, uthållighet och flexibilitet så blir det ännu svårare, både att upptäcka dem och hitta vägar att stötta dem.

Våren 2021 läste jag kursen Barn och elever med särskild begåvning på Luleå tekniska universitet. I kursen ingick ett enskilt arbete där jag ville ta chansen att få fram något praktiskt användbart. Både i mitt arbete och i min privata sfär har jag mött många elever med kombinationen särskild begåvning och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som drabbats av problematisk skolfrånvaro. I detta mindre arbete i kursen blev mitt syfte att få ett erfarenhetsbaserat underlag till att kunna ge skolor, vårdnadshavare och andra aktörer runt barn med 2e och problematisk skolfrånvaro tips och tankar om arbetssätt och annat som kan vara framgångsfaktorer i arbetet runt drabbade elever. I arbetet hade jag kontakt med nio familjer som har barn med 2e som haft problematisk skolfrånvaro, men lyckats komma tillbaka i skolgång. Familjerna fick jag kontakt med genom att jag bad Petra Krantz Lindgren om hjälp att göra ett inlägg i en facebookgrupp för vårdnadshavare till barn med 2e. Stort tack till Petra och till er familjer (i arbetet liksom i texten nedan så är familjerna avidentifierade). Av de nio familjerna hade några flera barn som drabbats så svaren är baserade utifrån tolv barn, alltså en mycket begränsad grupp. Jag hoppas ändå att det ska kunna vara användbart för alla er som möter barn med 2e i skola, familj eller andra sammanhang. Framförallt hoppas jag att det kan hjälpa till i det förebyggande arbetet i skolan, att hamna i problematisk skolfrånvaro är alltid förenat med ett stort lidande. Jag skriver nedan utifrån olika rubriker och har försökt att vara väldigt konkret för att det ska bli så användbart som möjligt.

Framgångsfaktorer relaterade till skolledning
Några föräldrar beskriver rektors syn på pedagogiken som en viktig faktor, andra betonar ledandet av elevhälsan. För några av eleverna var det avgörande att skolledningen på deras skolor helt byttes ut, vilket i dessa fall gjordes på grund av brister i skolornas elevhälsoarbete. När sedan lyhörda rektorer som lyssnade in behov och agerade när det behövdes kom istället så förändrades situationen mycket. Lyhörda skolledare som agerar snabbt är något som flera belyser som avgörande.

Framgångsfaktorer relaterade till kunskap om särskilda behov
De flesta svarande beskriver elevhälsoteamets kunskap som viktig och ser att stor kunskap ger ett bättre bemötande av barnet. En trygg och inarbetad elevhälsa som är trygga i sitt arbete gör skillnad. Ett par familjer har känt en stor vändning när skolans huvudmans centrala elevhälsa blivit inkopplad och förmedlat kunskap till skolans lokala elevhälsoteam och varit förstående och visat kunnighet runt barnets situation. En vårdnadshavare beskriver detta så här, ”det var sådan skillnad när personal förstod att det var svårigheter och inte lathet eller ovilja” och flera berättar om misslyckanden när personalen famlade och satte in nya insatser utan plan, kunskap och utan att de byggde på erfarenhet.

De kunskapsområden som varit framgångsfaktorer är både kunskap om särskild begåvning, neuropsykiatriska diagnoser, ångesttillstånd och lågaffektivt bemötande. Kunskapen har gjort skillnad i attityd till anpassningar.

Framgångsfaktorer relaterade till anpassad undervisning En berättelse beskriver en anpassning där en lärare som delade barnets intresse för spel fick i uppdrag att arbeta med barnet. Först spelade de tillsammans i hemmet, efter ett tag började de ses utanför hemmet. När de träffats i några månader började läraren försiktigt att föra in samtal om mer skolrelaterade saker och ett besök på en lektion i ett ämne som eleven var intresserad av planerades.

En elev som efter samarbete skola och hem började bli redo att komma till skolan gjorde en egen analys och blev lyssnad på. Det denna elev såg var nödvändigt för att hen skulle klara återgången var att få möjlighet att avbryta och gå hem vid behov, hoppa över lektioner som upplevdes onödiga och att få ha med sig mobilen. Skolledningen förstod och lyssnade och det gick sedan fint för eleven att återkomma.

För att få till rätt anpassningar betonar en vårdnadshavare att skolan behöver identifiera vad som var omöjligt och anpassa därefter. Flera beskriver att en anpassad studiegång med reducerat schema var viktigt för att spara energi när eleven var på väg tillbaka. Att bli uppflyttad en eller två årskurser har också hjälpt flera elever.

Ett arbetssätt med tydliga instruktioner, struktur, att få förberedelse och anpassade uppgifter är något som flera beskriver vikten av. Någon har uppskattat att ha en lärare som arbetar med anpassningar på gruppnivå och inser att det är bra för alla.

Anpassade uppgifter i form av mer intressanta och mer djupdykande uppgifter där man får arbeta mer vetenskapligt och slippa vänta in andra beskrivs som avgörande för motivation. Pedagoger som ser individen och inte bara ser klassen som en grupp och pedagoger som lyfter barnet i sina styrkor är annat som varit viktigt för några barns motivation.

Någon form av personligt stöd är en klar framgångsfaktor. Personligt stöd i form av egen resursperson var avgörande för några barn. För några andra var eget rum att kunna vara i vid behov det viktigaste. Flera barn har bytt till en mindre undervisningsgrupp.

En elev blev hjälpt av att komma till en skola där det fanns en stödfunktion där stödpersoner kom till klassen och hade grupper med fokus på olika saker utifrån behov för stunden, inte fasta grupper utan grupperingar som gjordes utifrån undervisningsmomentet.

Framgångsfaktorer relaterade till miljö
Ett skolbyte möjliggjorde förändring för flera elever. För flera behövdes ett byte till AST-klass eller resursskola. Några lyckades komma tillbaka när de fick vara i en mer trygg klass där det fanns respekt för olikheter.

Andra miljöanpassningar som nämns av föräldrar är intryckssanerad skola och att gå i en klass som har hemklassrum. Den fysiska miljön för skollunchen är också av betydelse, att få äta i en lugnare miljö kan hjälpa för att ge återhämtning istället för extra ansträngning.

Framgångsfaktorer relaterade till andra samhällsinsatser (vård, socialtjänst)
Stöd från andra instanser än skolan verkar i ännu högre grad än skolans stöd vara lite som ett lotteri, det kan finnas en del nitlotter men kan också ge fina vinster. Att en familjebehandlare från socialtjänsten handledde den som jobbade närmast eleven var en viktig faktor för ett barn. Socialtjänsten får också beröm av en annan vårdnadshavare som beskriver att socialtjänsten gav ett fint bemötande när de upprepade gånger blev orosanmälda av barnets skola.

BUP har bidragit till flera barns möjligheter att lyckas. Ett barn hade en skicklig läkare som lyckades hjälpa barnet att få förmåga att våga prova skola igen. En psykolog på BUP som arbetade med ångesthantering var ett viktigt stöd för en annan elev och en tredje fick äntligen rätt stöd efter att personal på BUP sett tecken på AST och initierat utredning.

Framgångsfaktorer relaterade till relationer
Flera nämner att en viktig relationsfaktor var när barnet kände att föräldrarna agerade utifrån barnets bästa och alltid stod på barnets sida. Att som förälder inte pressa barnet till att gå i skolan utan istället vänta in. Detta var för många svårt i början eftersom det fanns så många som tyckte så mycket. Elevhälsopersonal och socialtjänst som pressade på och sa att föräldrarna var tvungna att vara hårdare på barnet.

Att relationer med skolpersonal är viktigt blir tydligt i svaren från vårdnadshavarna. En lärare som delade intressen med eleven var viktig för en elev med hemundervisning. Flera beskriver en närvarande och trygg mentor som viktig. En av eleverna hade en mentor som träffade eleven utanför skolan för att förbereda. En skola använde ett lågaffektivt och kravlöst bemötande för att få barnet att våga komma tillbaka. Deras arbete med att bygga relationer och bli trygg i skolmiljö gick före undervisning för att på sikt göra undervisning möjlig. Vid start på ny skola fick en familj träffa de engagerade lärarna några dagar innan skolstart. Därefter hade de tät dialog.

Skolkuratorn har i några fall varit en person som byggt upp arbetet med barnet efter hens intresse, stärkt eleven i dess styrkor och sedan utgjort bron för kontakten med skolan. För ett par elever har klasskompisar varit viktiga för tillbakagång. Det har bland annat varit kompisar som höll kontakt genom spel.

Tankar om vad skolan kunde/borde ha gjort förebyggande
Som en avslutande fråga svarade vårdnadshavarna på vad skolan kunde ha gjort förebyggande som de tror kunde ha gjort så att barnet inte behövde uppleva problematisk skolfrånvaro. Här kom många vitt skilda förslag som jag vill skicka med till all skolpersonal som kämpar med att hitta arbetssätt för elever med 2e.

· Skolan borde direkt funderat på orsaken till frånvaron.

· När frånvaron var ett faktum borde de agerat snabbare och haft ett respektfullt bemötande av barnet och undvikit att skuldbelägga barnet.

· Skolan borde ha lyssnat på oss föräldrar och lyssnat in vår oro.

· Om skolan haft större kunskap om särskild begåvning så hade de kunnat göra på ett annat sätt. De kunde ha mött sin elev på den begåvningsnivå som barnet har.

· Skolan hade behövt mer kunskap om särskilda behov, till exempel hur AST kan te sig hos flickor.

· Anpassad studiegång borde gjorts snabbare.

· Uppflyttning borde gjorts snabbare.

· De borde haft kunskap om acceleration som arbetssätt och konsten att fånga elevernas intresse

· Skolan borde ha agerat på ångestproblematiken.

· De borde ha arbetat mer konsekvent med anpassningar, det var som att de ena dagen lät barnet ha glasögon och andra dagen förväntades hen klara sig utan. Det skapade otrygghet.

· Alla vuxna borde ha lyssnat mer på det kloka barnet och gått med på att prova och utvärdera anpassningar som hen själv föreslog.

· De borde haft bättre struktur och inarbetade arbetssätt. Haft redskap för att göra undervisningen meningsfull.

· Vi saknade kontinuitet och relationsskapande med personal, färre lärarbyten.

· Skolan hade behövt arbeta för en tryggare lärmiljö.

· De borde varit flexibla med alternativa bedömningsformer, barnet kunde jättemycket som inte gick att visa på de sätt bedömningar gjordes.

· Huvudman borde ha en handlingsplan för arbetet med särskilt begåvade elever.

· Skolan borde inte lagt skuld på oss som föräldrar.

Vårdnadshavarnas berättelser vittnar om många svårigheter i kontakten med barnets skola. Ansatsen var att samla framgångsfaktorer och framsteg. Detta har inte kunnat göras utan att också få insyn i den stora kamp som familjer behövt gå igenom. Problematisk skolfrånvaro för barn med 2e är komplext och ett individuellt stöd behöver ges. Svaren från vårdnadshavarna samspelar med det som återges i litteraturen. Att det finns lite skrivet i litteraturen påvisar också behovet av att höja kunskapen om elever med 2e som hamnat i problematisk skolfrånvaro och förebyggande arbete för att minska risken för en frånvaroproblematik. Sedan jag gjorde arbetet har en ny bok kommit om 2e När det enkla ändå blir svårt – särskilt begåvade elever med autism och adhd, av Pia Rehn (Studentlitteratur 2021)

Till alla er engagerade ute på skolorna vill jag efter att ha tagit del av alla dessa berättelser säga:

· Kunskap ger förståelse, läs, titta på föreläsningar som finns på webben och använd gärna någon studiedag till att fördjupa er inom 2e. Lär er om och hitta flexibla arbetssätt runt dessa elever.

· Stärk relationerna. Lyssna på barnet och lyssna på vårdnadshavarna, de har ofta eminenta ideér.

· Fortsätt arbetet som ni säkerligen redan har pågående, arbetet med en tillgänglig skola för alla, lägg kraft arbetssätt med tydliga instruktioner, struktur och att få förberedelse. Se också över hur ni kan utveckla en fysiskt anpassad miljö för elever med kognitivt nedsatta förmågor.

· Lär er om och arbeta med utökat mentorskap, acceleration, uppflyttning, anpassad studiegång, anpassade uppgifter och andra gynnande arbetssätt.

Var nyfikna, lyssna, lär och visa intresse, ni kommer att komma långt och samtidigt lära er en massa nytt!

Övergångar i skolan behöver planeras - annars hamnar barn i diket

Tue, 04 May 2021 17:25:00 +0200

Övergångar i skolan behöver planeras

– annars hamnar barn i diket

I samband med övergångar mellan stadier i skolan eller vid skolbyten behöver det finnas en plan för att ett barn med behov av stöd ska klara bytet utan att behöva misslyckas, varken med att klara sina skolämnen eller med att fungera socialt. Många skolor struntar i att förbereda när de får nya elever trots att de informeras om deras behov. Det är som att de förväntar sig att någon som cyklat med stödhjul på en välbekant och anpassad bana plötsligt ska kunna cykla utan stödhjul på okända kurviga skogsstigar.

Många barn och föräldrar ser fram emot ett skolbyte. Kanske ska barnet börja förskoleklass, år 4, år 7, gymnasiet eller byta skola inför annan årskurs. Det finns också ganska många barn och föräldrar som är oroliga för hur det ska gå på den nya skolan. Detta är oftast de barn som byter skola fler gånger än genomsnittet, nämligen barn med behov av stöd på grund av dyslexi, autism, adhd eller något annat som påverkar deras förmåga att fungera i skolmiljön. Tyvärr är oron befogad, brister på både kunskap och resurser gör att många mottagande skolor inte gör några, eller bristfälliga, förberedelser för barnets skolövergång.

Tänk dig att du har ett barn som inte lärt sig cykla samtidigt som sina jämnåriga, barnet har svårt både med att balansera och att finna vägen. Efter många försök upplever nu barnet att det kan cykla. För att det ska fungera har barnet hjälp av stödhjul, tydlig skyltning, någon som visar vägen, någon som lockar barnet att våga prova och någon som tänkt efter så att cykelbanan inte är för kurvig eller kuperad.

Efter sommarlovet förväntas barnet ge sig ut och cykla på helt nya vägar. Banan är svårare, skyltningen är sämre, det finns inte så många vuxna som kan visa vägen och locka. Inför detta säger den som ansvarar för den nya cykelbanan till barnets föräldrar att barnet måste prova utan stödhjul. Barnet är ju stort nu och kan säkert. Föräldrarna påpekar för cykelbaneansvarig att det är på grund av en funktionsnedsättning barnet behöver båda skyltar, vägvisare och stödhjul. Men svaret blir att de inte ska oroa sig, den ansvariga säger att på nya cykelbanan ska barnet få en chans att känna sig som alla andra barn som glatt cyklar runt. Föräldrarna och barnet får ont i magen, det går ju inte att känna sig som alla andra när man inte vet var man ska och hamnar i diket hela tiden. Då blir man ju både blåslagen och trött på att försöka, och hur ska de andra barnen orka vänta på en kompis som bara hamnar i diket?

Detta händer på många skolor i hela landet. Rektorer har allt hårdare budgetkrav på sig. Att ge barn i behov av stöd de insatser de enligt skollagen har rätt till kostar. När stödinsatser inte planeras för barn som börjar i ny skola så kommer istället andra kostnader, barn som hamnar i diket kostar också. De lider av att inte hänga med. Vissa blir då oroliga och hamnar i konflikter som påverkar andra barns trygghet och studiero. I dessa lägen läggs ofta skuld på barnet som i denna metafor skriker för att det gör ont att hamna i diket. Barnet vars föräldrar talat om att barnet behöver stödhjul. Ibland går det så långt att barnet inte klarar av att fortsätta försöka cykla utan stödhjul, det kan bli så när blåmärkena gör för ont. Barnet hamnar i problematisk skolfrånvaro, blir så kallad hemmasittare och hamnar i ett livslångt utanförskap. Det kostar samhället betydligt mer än några stödhjul, men det är inte årets budget i just denna förvaltning som drabbas.

Det finns barn som med åren utvecklar strategier för att klara sig med mindre stödinsatser. De som gör det är i allmänhet de som fått träna med stödhjul och fått koll på cykelbanan under trygga former. Med detta vill jag vädja till er som nu ska ta emot nya elever. Gör en ordentlig plan, gör barnen trygga hos er. Ni har allt att vinna på det. Om ni förbereder nu och barnet med stödbehov känner trygghet så blir det så mycket lättare kommande läsår för både det enskilda barnet, klasskamrater och lärare.

Hur gör man då? En del konkreta tips finns i detta blogginlägg som jag fått mycket fin feedback på - http://www.funkkonsulten.se/blogg/%C3%B6verg%C3%A5ngar

Specialpedagogiskt stöd vid distans- och fjärrundervisning

Sun, 22 Mar 2020 18:23:41 +0100

Hur ska vi nå elever som behöver särskilt stöd i distans- och fjärrundervisning?

I denna särskilda situation har vi både möjligheter och begränsningar. I Norge som haft distans- och fjärrundervisning längre än Sverige så vittnar flera skolor, föräldrar och elever redan om att detta undervisningssätt passar många elever som har svårt att delta i undervisningen i vanliga fall, de elever vi ofta kallar hemmasittare - elever med problematisk skolfrånvaro och även andra elever som upplever skolan som svår på olika sätt. Min egen son som är gymnasieelev sa när beskedet om att hans skola skulle övergå till distansundervisning "va bra, nu kanske de fattar att de kan ha skola på olika sätt".

Att det underlättar för en del elever med dessa undervisningsvägar innebär inte att det blir okomplicerat för dem och för en del av deras klasskompisar blir det på många vis svårare än klassrumsundervisning på plats på skolorna. Jag har därför satt ihop denna lista på saker jag tycker att alla skolor ska tänka till runt. Det finns säkerligen mera att fylla på listan med på respektive skola.

Skolan måste se varje elev varje dag, i första hand via uppkoppling på lektion där någon ser att eleven deltar och ger feedback. I andra hand via telefon eller sms där eleven får veta att den varit saknad och vad som ska hända dagen efter.
De flesta lärare har många elever, då behöver mentor vara den som tar kontakt med elev som varit frånvarande. Ibland har mentor många elever med omfattande frånvaro och då behöver elevhälsoteamet direkt komma in och ta hand om kontakten med eleven. För varje dag vi inte har kontakt ökar risken för att förlora kontakten med eleven.
En del elever har redan problematisk skolfrånvaro, de ska i lika hög grad kontaktas (om de inte är sjukskrivna och läkare avrått från kontakt med skolan), nu kan vara tillfället då skolan lyckas fånga upp dem och få dem med i undervisningen då de slipper moment som kan vara svåra, som att fysiskt ta sig till skolan, arbeta i högljudda miljöer och att vara i stor klass rent fysiskt.
När skolan fått fatt på elever i behov av särskilt stöd är det i distans- och fjärrundervisningen lika viktigt som vanligt att arbeta med: korta avgränsade uppgifter, snabb feedback, pauser, checklistor och prioriteringsordning.

Lycka till alla kämpande lärare, skolledare, elever och vårdnadshavare!

På spaning efter hemmasittare i Almedalen

Wed, 03 Jul 2019 09:52:36 +0200

På spaning efter hemmasittare i Almedalen

Har kommit hem efter några givande dagar i Almedalen. En sak jag spanade extra på var frågan om problematisk skolfrånvaro, s.k. hemmasittare. När jag sökte i programmet på #hemmasittare fann jag ett tiotal seminarier. Några av dem har jag besökt, ett av dem har jag själv pratat på och jag har också passat på att prata om ämnet med människor jag mött.

När jag tillsammans med Maria Bühler och Terése Österholm skrev boken Lågaffektivt bemötande och probematisk skolfrånvaro (Studentlitteratur 2018) så fann vi att många skolor ville och försökte göra insatser, men att det också fanns stor okunskap, framförallt om hur många av landets #hemmasittare som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och adhd och hur omfattande insatser som behöver göras samt brister i samverkande insatser mellan skola och andra instanser.

På min spaning i Almedalen hittar jag några positiva saker:

Fler och fler skolor och huvudmän ger intryck av att uppmärksamma problemet och jobbar med insatser för både närvarofrämjande arbete och arbetet med att få tillbaka elever som är hemma.
Många pratar om det viktiga relationsskapande arbetet
På flera håll pratas det om att små undervisningsgrupper behöver finnas
Vikten av kommunikation, tydliggörande pedagogik och hjälpmedel lyfts på flera håll
Flera pratar om kopplingen till NPF
Skolmiljön diskuteras, möjligheten till återhämtning, att kunna få rörelse och avskildhet i skolan tas också upp
Ett seminarium handlar om skolor som arbetar med djur och natur för att få elever att må bättre och återvända till skolan. Nytt för mig är att det finns möjlighet att göra detta arbete utan att elever som är allergiker eller djurrädda tar skada.
På flera håll höjs röster om att vi måste se anpassningar och stödinsatser som investeringar istället för kostnader.

Tyvärr hittar jag också några upprörande saker (sagda av människor som vill väl men inte har tillräckligt med kunskap i mina ögon):

Några som pratar om #hemmasittare blandar fortfarande in tanken om att det är skolk
Andra uttrycker att det är ”elever som misslyckas i skolan”, jag vill verkligen hävda att det är skolor som misslyckas med elever
Några anger fortfarande bristen till anknytning med föräldrar som det vi främst behöver arbeta med
Någon pratar om att en del elever med problematisk skolfrånvaro har ett ”störande beteende”, jag tänker att de förmodligen syftar till elever som visar ett beteende som blir problematiskt för viss personal att hantera som kan uppstå när eleven inte får rätt bemötande
På ett seminarium refereras till en studie från USA där effekten av att förändra skolmiljön mätts i hur ofta personalen sett sig tvungna till att hålla fast elever. Detta är en jämförelse som inte på något sätt håller etiskt eller bör refereras till i Sverige.
Sist men absolut viktigast! Flera säger att det måste till mängder av resurser för att insatser ska kunna göras i tillräcklig utsträckning så att inte utanförskapet blir livslångt och därmed också extremt resurskrävande för samhället. Dock verkar ingen veta var dessa resurser ska komma ifrån.

Arbetet för alla våra barn och unga med problematisk skolfrånvaro går vidare. Det finns mycket vilja, ganska mycket kunskap och kanske kommer det också tillsättas resurser? Jag är stolt och glad över att kunnat bidra med en del kunskapsspridning och känner fortfarande att vår bok är väldigt viktig.

Skolavslutning för hemmasittare

Fri, 31 May 2019 13:30:00 +0200

Ni som känner mig vet att jag inte gillar ordet hemmasittare, jag använder hellre problematisk skolfrånvaro. Men för att få alla att hitta hit behöver det ord som används oftast finnas i rubriken.

Nog om detta. Skolavslutning - jordgubbstårta, glada barn, sång och nya kläder. Men inte för alla. Så här i avslutningstider vill jag uppmärksamma alla skolor på att inte missa att ge alla elever en avslutning. Med ett fint avslut ökar möjligheten att eleven får goda tankar inför höstterminsstarten och möjligheten att komma tillbaka då ökar.

En anpassad skolavslutning då eleven vet vad som ska hända och har fått god förberedelse ökar möjligheten att komma. Men några klarar det inte ändå. Då behövs en alternativ avslutning. Hur den avslutningen ser ut måste bero på vad som är möjligt för eleven. En del elever kan klara att komma till skolan och fika med sin mentor och kanske någon klasskamrat före eller efter den stora avslutningen. För en annan elev kan ett kort besök av mentorn eller en fika på ett café eller en promenad vara ett bättre avslut. För en tredje kan en form av avslutning göras via facetime, skype telefon eller sms. Om eleven inte klarar att träffas fysiskt så är digital kontakt bättre än ingen alls. Detta kan kompletteras med ett vykort eller brev där eleven får en personlig hälsning och mentor uppmärksammar vad eleven gjort bra under terminen och önskar en fin sommar.

Denna ansträngning av mentor eller annan skolpersonal kan ge både eleven och föräldrarna hopp och en stund av lycka. Det är sådana gester vi som är föräldrar till barn med problematisk skolfrånvaro blir tårögda av och gör att vi minns vissa lärare och elevassistenter resten av våra liv.

Lågaffektiva podden igen

Fri, 31 May 2019 13:03:28 +0200

Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro - ett år efter boksläpp

Vi författare blickar tillbaka på året som har gått sedan boken kom ut och spanar framåt i frågan om skolfrånvaro kopplad till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det är ett stort fokus på autism och skolfrånvaro i det här avsnittet av just den anledningen att det är vad boken till stor del kretsar kring och lyfter upp som den saknade pusselbiten i skolfrånvaroarbetet, och också det område som författarna menar att det fortfarande pratas för lite om idag men som är avgörande om man ska komma framåt i frågan om att förebygga frånvaro (och främja närvaro).

Här hittar du avsnittet:
https://soundcloud.com/…/spaningar-om-skolfranvaro-och-neur…

Smarta barn hittar sina egna anpassningar #rörinteminkeps 3

Mon, 08 Jan 2018 20:45:00 +0100

Smarta barn hittar sina egna anpassningar #rörinteminkeps

På bilden ser ni de kepsar vår nu 15-årige son använde mellan 2 och 12 års ålder. Många av dem är slitna, det var svårt att hitta en ny favorit som kändes skön att byta till. Kepsen satt på från morgon till kväll. Han ville också ha sitt hår långt. På förskoleavdelningen satte detta igång en trend, alla småkillar vägrade att klippa sig. Förutom keps och långt hår har sonen använt många tröjor med huva på.

Det vi inte visste när barnet började använda keps var hur mycket intryck han tog in. Ljud, ljus och rörelse, allt blev förstärkt. Så smart han var som kom på att han mådde bättre av att avskärma sig med keps. Nu vet vi att han har det vi kallar för intrycksallergi så som många barn och vuxna med t ex autism och/eller adhd har. Kepsen tar bort en del av den extrema mängd intryck som sköljer över en person med intrycksallergi och som gör att det ofta är svårt att koncentrera sig och som fullständigt dränerar personen på energi.

Keps, långt hår och tröja med huva är exempel på hjälpmedel som personer själva har kommit på hjälper dem. Det finns mängder av exempel och vi i omgivningen behöver vara uppmärksamma så att vi inte av gammal vana tar bort eller till och med förbjuder dessa anpassningar.

Kepsen är ofta omtalad i diskussioner i skolan, vid släktmåltider och på arbetsplatser. Det finns gamla hyfs-regler där det är ohyfsat att bära keps inomhus. Vi behöver alla tänka om där. När vi förbjuder kepsen så förbjuder vi ofta rätten till ett hjälpmedel. Det kan påverka en person lika mycket som det skulle påverka mig som har ganska dålig syn om jag inte tilläts ha glasögon eller linser.

Olika argument jag hört om att ha kepsförbud – och varför dessa argument går bort:

Det är hyfs att inte ha keps inomhus – att få ha keps ökar möjligheten för personen som använder den att lyckas med att må bra och inte få den sortens känsloutbrott som ofta ses som mycket ohyfsade och som dessutom är ett misslyckande för personen själv.
Det är ohygieniskt – varför har då restaurangpersonal keps av hygienskäl?
Det är inte bra för håret – jag har frågat frisörer, det stämmer inte.
Det gör att jag inte kan se kepsbäraren i ögonen och då vet jag inte om hen lyssnar – alla människor mår inte bra av ögonkontakt och de flesta av oss lyssnar alldeles utmärkt utan att bekräftande se den som talar i i ögonen samtidigt.
De kommer ändå inte få ha keps på jobbet och vi ska förbereda dem för arbetslivet – på de allra flesta arbetsplatser tillåts keps, i nya delar av diskrimineringslagen görs det tydligt att anpassningar ska göras på arbetsplats om arbetstagaren har funktionsnedsättning, detta gör att många fler anpassningar kommer att göras framöver, en sådan kan vara att en klädkod ändras om det inte innebär en säkerhetsrisk. Dessutom tycker jag att kepsen kan hjälpa våra elever att ta sig igenom skolan för att överhuvudtaget nå till arbetsmöjligheter och det borde vara första fokus.
Skolverket och Skolinspektionen säger att vi ska ha ordning och reda och keps hör till våra ordningsregler – stämmer inte, det de säger är att skolor kan förbjuda viss klädsel, men endast om det kan påvisas att det i det särskilda fallet påverkar ordningen och säkerheten i skolan eller om det gör att skolan inte kan fullfölja sitt pedagogiska uppdrag.

Kom ihåg att fundera på varför en person håller fast vid ett plagg, en sak eller en vana. Det kan vara något som hjälper personen, därför behöver vi se till att inte förbjuda saker slentrianmässigt. Kommer vi ihåg detta så kan vi tillsammans göra skillnad!

Text och bild är godkänt av kepsbäraren.

I särskolan har jag lärt mig allt jag kan

Sat, 19 Aug 2017 06:50:00 +0200

I särskolan har jag lärt mig allt jag kan

I hela mitt liv har jag gått i skolan, kurser och längre utbildningar, jag har studerat på flera universitet och högskolor, men ingenstans har jag lärt mig så mycket som i särskolan. Idag känner jag mig varm i hjärtat av all kunskap jag fick under mina många år i särskolan och vill dela med mig av detta i bloggen.

Som färdigexad lärare kunde jag välja och vraka bland jobben, det var ett arbetsmarknadsläge likt det idag, stor lärarbrist. Ung och pigg bestämde jag mig för att ta det mest udda uppdraget. Jag fick en tjänst på det som då hette Särvux, som nu heter särskild utbildning för vuxna. Där hade jag grupper med elever mellan 20 och 68 år, livserfarenheten var olika lång och förkunskaper var helt individuella. Jag hade mest kurserna i data, matte, svenska och naturkunskap.

Efter några år gick jag vidare till gymnasiesärskolan där jag arbetade på olika skolor, både med de elever som gränsade till att gå i vanlig gymnasieskola och de som var på mycket tidig nivå och hade en ytterst begränsad kommunikation. Ett år inom grundsär hann jag också med.

Jag har arbetat som lärare, specialpedagog och rektor i särskolan. I alla dessa uppdrag har det viktigaste varit elevkontakten. Tänk så många gyllene stunder jag fick.

Hur livserfarenheten spelar in lärde jag mig framförallt av mina vuxelever. Jag minns den härliga mannen K som var femtio år gammal och kämpade med att läsa treordsmeningar och hade ett begränsat tal. En dag avbröt han sig i läsandet och tittade bekymrat på mig, han började dra i ärmen på min randiga tröja. Tröjan var modern på den tiden och hade trekvartsärm. K drog och sa ”fyrtio fyrtio”, först tog det ett tag innan jag förstod vad han sa, sedan förstod jag innebörden. Det K såg var en fröken som försökte hjälpa honom med läsningen men som inte ens kunde tvätta, hon hade ju inte haft förstånd att tvätta tröjan i fyrtio grader, den hade krympt i ärmarna. Ja, vi var sannerligen bra på olika saker K och jag.

I början av vuxtiden förstod jag inte varför flera av mina äldre elever ryckte till när jag kom för nära. När de sedan började berätta om sina erfarenheter av skola som barn och om livet på institution så förstod jag, de var ju rädda för slag. Så fruktansvärda minnen som satt i och som aldrig gick att sudda ut.

En av mina tidigaste lärdomar var min andra vecka när jag satt och räknande med elev R, han ville att jag skulle titta på det han gjort, jag berömde honom mycket men bad honom titta igen på ett tal som blivit fel. Där och då mullrade åskan loss i rummet. Att säga till R att han gjort fel var ett misstag. Det tog lång tid och mycket möda att vinna tillbaka den vanligtvis glada härliga R igen. Av R lärde jag mig något väldigt viktigt. Efter den lektionen har jag nämligen aldrig sagt till en elev att den gjort fel, jag har uttryckt mig annorlunda. Jag har berättat att jag borde förklarat bättre, att det finns olika saker att lösa saker på och använt exempel från livet. Det har gjort skillnad.

Mitt allra finaste minne från vux är från min elev I. Hon kom till mig en hösttermin och ville gå mattekurs för att hon visste att hon ibland blev lurad när hon gick till affären. Under året räknade vi och arbetade både med matematik och självkänsla. Jag gjorde massor av eget material till I och vi tränade på kassa och växling och hon fick själv prova att vara kassörska. I kämpade, enträget men med mycket frustration över att behöva kämpa med sånt som många andra tycktes kunna automatiskt. Men så kom näst sista veckan på vårterminen, I kom in i klassrummet och lyste som solen själv. Fröken sa hon ivrigt, vet du fröken, jag var och handlade igår och vet du vad jag sa till kassörskan, jag sa ”mig lurar du inte”. Känslan I förmedlade till mig och de andra i gruppen den stunden gör mig fortfarande tårögd.

På de nationella programmen på gymnasiesär lärde jag mig mycket om utanförskapet. Hur det var att nästan ha fått gå i vanlig klass men sedan hamnat i särskolan. Många av dessa elever hade börjat i vanlig skola, misslyckats och sedan fått en plats i särskolan. De kunde beskriva befrielsen av att få vara i ett sammanhang där de slapp låtsas vara som andra och hela tiden maskera att de hade svårare än andra med vissa saker, att för första gången få känna gemenskap. På särskolan fick de möjlighet att träna olika saker de behövde för ett meningsfullt vuxenliv med både hem, arbete och fritid. Under denna tid fick jag också lära mig om hur svårt det kan vara när man vill vara med i en gemenskap, hur flera av dessa elever drogs med i gäng som ägnade sig åt droger och kriminalitet. De var ivriga att få vara med och utnyttjades ofta för att vara den som fick ta smällen och var den som åkte fast. Detta upplevde jag ofta drabbade de som placerats sent i särskolan. De som gått i särskola sedan tidiga skolår var tryggare med sig själva och hade hittat sin vänkrets.

När jag sedan kom till det som då hette verksamhetsträning och som ibland kallas träningsskola fick jag nya upplevelser. Kanske var det där jag lärde mig mest. Av personalen lärde jag mig hur fantastiskt fint det går att arbeta med att göra hela dagen till en pedagogisk situation. För en del av eleverna togs mycket tid upp av näringsintag, hygienskötsel, ståträning, sjukgymnastik och vila. Att då hinna med regelrätta lektioner mer än kortare stunder var en utmaning. Personalen gjorde det så bra. Varje moment under dagen hade pedagogiska mål och det gick utmärkt att träna kommunikation och annat under dagens olika moment. Eleverna kom tydligt framåt, men det tog tid. Här lärde jag mig lyckan av att träna något hundra gånger och att det kan funka den hundrade. Jag lärde mig också konsten att vänta in, när någon vill kommunicera, men det tar tid för svaret att komma. Det är vanligt för många men blev tydligare med dessa elever. Jag lärde mig vikten av att vänta på ett svar som kanske kommer, något jag haft stor nytta av i många sammanhang.

Överallt i särskolan lärde jag mig om bemötande, att vara lågaffektiv var alltid det enda rätta. Att noga kartlägga vad som hände när något gått snett för att kunna förebygga andra gånger var den stora nyckeln till framgång. Att ligga steget före för att förebygga misslyckanden är verkligen så viktigt. Inga barn och unga eller vuxna i särskolan lär av sina misstag. De lär av att få lyckas. Jag är innerligt tacksam att jag fått hjälpa några av dem att lyckas och att så många hjälpt mig att lyckas i mina olika roller i särskolan. Av kollegor och personal, men kanske allra mest eleverna har jag lärt mig så otroligt mycket, detta är jag så tacksam för.

Övergångar

Sun, 28 May 2017 17:40:00 +0200

Övergångar och skolbyten

Elever med särskilda behov byter i genomsnitt skola oftare än andra elever. Det kan bli många övergångar under en elevs skolgång. Även en elev som inte byter skola mer än andra har många övergångar att ta sig över. Från förskola till förskoleklass, från förskoleklass till lågstadiet, från lågstadiet till mellanstadiet, från mellanstadiet till högstadiet, från högstadiet till gymnasiet och från gymnasiet till arbete eller högskola.

Så här tycker jag att man kan göra för att underlätta en övergång:

Avlämnande skola:

Dokumentera noga elevens framgångsfaktorer, beskriv situationer som uppstått, vad ni gjort för anpassningar och hur de fungerat. Beskriv också utmaningar, men kom ihåg att göra det på ett respektfullt sätt. Det händer ibland att elever beskrivs i mycket negativa ordalag, det är ingen god grund för att den nya personalen ska få en positiv grund med eleven. Beskriv nyanserat och gärna detaljerat med exempel på situationer där ni lyckats, det är detta som går att bygga vidare på. Låt vårdnadshavarna läsa igenom och godkänna dokumentationen och fråga om de vill komplettera med något. Självklart görs också en muntlig överlämning, men ibland byts personal snabbt på nya skolan och informationen behöver då finnas också skriftligt.

Mottagande skola

Bjud in eleven och vårdnadshavare nu innan sommarlovet för att komma och träffa er, lyssna in elevens behov och låt eleven bekanta sig med lokaler och personal. Detta görs helst en tid på dagen då det är lugnt på skolan så att inte eleven får för mycket intryck och bara ser alla barn på skolgården eller liknande, eleven behöver få känna in sin nya skolmiljö när det är lugnt.
Om ni känner att ni inte får tillräckligt med information från den avlämnande skolan. Fråga vårdnadshavarna om ni får be den vårdinstans som utrett eleven att komma och informera om utredningen och elevens behov. Om det blir ett sådant möte, bjud med vårdnadshavarna.
Om eleven kommer att behöva ha någonstans att dra sig undan för att återhämta sig under skoldagen, förbered detta i tid så att ni inte behöver ta till en nödlösning.
Om eleven behöver ha hjälpmedel som ni ska stå för, beställ dessa i god tid så att de är på plats när eleven börjar.
Informera alla på skolan om elevens behov innan hen börjar. Ibland har jag sett fantastiska lösningar där t ex en vaktmästare kommit på vad eleven behöver och kunnat ta sig tid för eleven. Det är också viktigt att all personal har rätt bemötande och förstår en elev som ibland har ett problemskapande beteende så att inte personal känner sig illa bemötta av en trött och sliten elev utan förstår att hen gör så gott hen kan.
Kom ihåg att inte bara förbereda klassrumssituationer utan också hur ni gör på fritids, raster, schemabrytande aktiviteter, i matsalen, i idrotten o.s.v, det är ofta vid dessa tillfällen de största utmaningarna finns.
Tänk på att ni sparar resurser i längden på att sätta in mycket anpassningar först så att inte eleven behöver misslyckas. Ibland tänker vi att vi provar först och ser hur det går. Då tycker jag att det är mycket bättre att prova med anpassningar först och sedan plocka bort dem efter hand som ni ser att det inte behövs. Då lyckas eleven i högre utsträckning och det kommer gå fortare framåt.

Samarbete avlämnande och mottagande skola

Ha ett överlämningsmöte dit vårdnadshavare också bjuds in där ni går igenom framgångsfaktorer och berör de största utmaningarna. För att spara mötestid kan den mottagande skolan ha fått den skriftliga dokumentationen och läst igenom den innan. Lämpliga personer att ha med på mötet är från avlämnande skola mentor (klasslärare), eventuell assistent som varit knuten till eleven och specialpedagog. Från mottagande skola bör förutom mentor och specialpedagog även rektor delta, eftersom det är rektor som leder och fördelar både arbete och resurser. Om eleven har medicinska behov bör även båda skolornas skolsköterskor vara med. Är överlämnande skola en förskola så kan den sjuksköterska från BVC, BUP eller hab som har mest kunskap om barnet delta.
Avlasta vårdnadshavarna med att se till att det är ni som håller i inskolningen. Avlämnande skola ska avsätta resurser för att eleven ska kunna få med sig personal för att besöka skolan och under lugna former få prova att äta i matsalen, bekanta sig med lokalerna och hälsa på personal. Ibland vet vi inte innan sommarlovet vem som ska bli lärare i en klass. Men eleven mår bra av att ha träffat servicepersonal som vaktmästare, lokalvårdare och matsalspersonal, fritidspersonal och några lärare. Det ger eleven trygghet att ha några välkända ansikten vid skolstart. Hur många besök som behövs för att uppnå viss trygghet varierar för alla.
Var förstående för om vårdnadshavarna inte kan komma till alla möten. Det är viktigt att bjuda in och att de känner sig välkomna. Men de flesta familjer som har barn med särskilda behov har c:a 100 möten för sina barn per år (inräknat vård, omsorg och skola), så livspusslet är inte alltid så lätt. Ta därför också bara med eleven på de möten som är till nytta för eleven, de här barnen blir ofta möteströtta och många av dem har begränsningar i koncentration och uthållighet.

Vårdnadshavare

Om ni har ork och tid. Besök den nya skolan några gånger på helger eller kvällar när det är lugnt på skolgården. Lek med barnet på skolgården och lär känna miljön. På gymnasieskolgården eller högskolans campus kanske ni inte leker utan mer kollar runt och provar att hänga...

Lycka till alla som läser detta och som har möjlighet att göra skillnad för en elev!

När barnet inte kan gå till skolan

Sun, 16 Apr 2017 09:20:00 +0200

När barnet inte kan gå till skolan

Vad är det som händer? Vad är det som gör att vi som föräldrar inte kan få iväg vårt barn till skolan? Detta blogginlägg är tänkt som en guide för familjer som har barn som hamnat i ofrivillig skolfrånvaro, problematisk skolfrånvaro eller hemmasittande, olika begrepp används men betyder samma sak. Ett barn slutar gå till skolan, går allt mer sällan, eller har svårt att klara hela skoldagar. Detta ska inte blandas ihop med skolk, som är en frivillig skolfrånvaro. Det jag beskriver här är barn och ungdomar som på olika sätt mår dåligt och inte klarar att vara i skolan på ett sätt som de tidigare varit.

Många av de elever som drabbas av problematisk skolfrånvaro har neuropsykiatriska diagnoser, psykisk ohälsa eller andra funktionsvariationer såsom förvärvad hjärnskada, pans/pandas eller narkolepsi. En del är också elever med särbegåvning som saknar utmaningar i skolan och därför inte finner någon mening med att gå dit. Om ert barn är drabbat och inte har någon diagnos eller annan synbar anledning till att inte klara skolan så är mitt första råd att söka hjälp från sjukvården för att utreda varför ert barn mår som hen gör och varför skolan blir så svår att gå till. För att få en utredning kan ni be skolan göra en basutredning för att sedan remittera till BUP för vidare utredning. Vårdcentralen ska ni också kontakta för att utesluta fysisk sjukdom, i vissa fall kan de också vara behjälpliga med remiss för utredning till BUP. Tyvärr ser det olika ut i olika landsting så det är svårt att råda generellt om detta. Var beredd på att det kan ta flera remisser till BUP innan de startar utredning, de är ofta överbelastade, så stå på er och samla så mycket utlåtanden som möjligt från skola och vårdcentral som kan skickas med i remissen. Förutom att be skola och/eller vårdcentral om remiss så går det att skriva egenremiss, för att denna ska antas måste den oftast var mycket utförlig.

Både medicinska, psykiska och neuropsykiatriska utredningar tar tid. Under tiden ni väntar behöver ni handla och ta hand om den akuta situationen. Detta ska ni göra i samarbete med skolan. För att samarbeta behövs en bra relation. Ni som föräldrar kan vara arga och ledsna för att skolan inte agerat som ni önskat. Försök ändå starta om relationen och arbeta tillsammans och ge dem en ny chans att agera. Ibland händer det att vi inte lyckas med relationen eller att skolan inte sätter in de insatser eleven har rätt till. Kan ni då inte kommunicera på ett bra sätt så kan den slutliga vägen bli att ni anmäler skolan till Skolinspektionen. Detta är en process som tar mycket tid och energi från både er och skolan så låt oss hoppas att ni slipper detta.

Ofta behöver föräldrar vara hemma eller jobba deltid en period. Detta ska gå att göra även med barn över 12 år. Barnet kan sjukskrivas av vårdcentralen om ni ännu inte kommit till BUP eller Hab. Om detta inte fungerar så kolla om skolläkaren kan vara behjälplig.

I hemmet behöver vardagen också fungera. Ni som föräldrar kommer vara trötta och slitna. Har ni någon ni kan be om hjälp, så gör det. Ofta kan det vara svårt för någon annan att ta hand om det barn som mår dåligt. Finns det fler barn i familjen så be om hjälp med dem. Andra saker ni kan be om hjälp med är hushållsarbete och annat praktiskt. Har ni ekonomisk möjlighet så kan detta vara den period i livet ni ska ta in städfirma, unna er mycket hämtmat och försöka göra livet enklare på olika sätt.

Om ni har fler barn, prata med de andra om rättvisa och att ett barn just nu mår dåligt och behöver mycket stöd under en period. Förklara också att detta innebär att barnet som inte mår bra också behöver vila från hushållssysslor.

Tänk på att barnet med problematisk skolfrånvaro är utslitet. Precis som en vuxen som får utmattningsdepression behövs lugn och rehabilitering för att kunna komma tillbaka. Saker som normalt går av sig själva tar extremt mycket energi. De som vanligtvis har svårt för intryck får när de mår sämre en förstärkt ”intrycksallergi”. Det kan t ex bli för svårt att äta alla måltider med familjen, om det är så, ge barnet mat på rummet. Huvudsaken är att det får i sig näring för att kunna må bättre.

För att få känna glädje, gör saker som barnet tycker är roligt. När barn är hemma från skolan för att de är förkylda brukar vi inte låta dem gå på fotbollsträning på kvällen. Men om barnet är hemma för att det är deppigt, låt det då göra allt det orkar som kan ge glädje. Vissa dagar och perioder kan det vara svårt att lämna sängen, när ork finns till mer, passa på. Fysisk aktivitet är bra för välmående, att gå flera kilometer eller ta en lång cykeltur kan vara avlägset, men bara att komma ut till en bänk på gården eller t.o.m sätta sig vid ett öppet fönster kan vara till hjälp. Vissa dagar får man vara glad för det lilla, för även det lilla hjälper.

Om barnet har vänner, försök få dem att behålla kontakten. Andra får vänner genom spel och olika forum på nätet, det kan vara ett utmärkt sätt att bryta isolering.

Tänk efter vad som brukar få barnet att må bra och skratta. En del gillar att se på komediserier, andra ser på djurfilmer eller spelar kort med någon i familjen. Många mår bra av att känna sig ompysslade, få massage eller ett varmt bad. Det finns också hjälpmedel som kan ge lugn vid oro som tyngdtäcken och tyngdvästar. Dessa innehåller små bollar eller kedjor och gör dem tunga och kramar om användaren. När barnet är utrett går det ibland att få den typen av hjälpmedel genom sjukvården, det finns också att få tag på begagnat genom t ex Blocket.

Som förälder kan vi ofta också få stöd genom olika nätforum. När vi går in och läser i nätforum behöver vi beakta att de som skriver där ofta är som oss själva, i en svår fas. Det blir för alla bättre med tiden, men då har vi inte samma behov av att skriva längre. Detta känns viktigt att ha med i tanken så att vi inte hamnar i katastroftänket att vår situation är oläkbar när vi läser om hur svårt andra också har det.

Om vi är två föräldrar är det viktigt att bytas av och ge varandra andrum, är man ensam behövs förstärkning utifrån. Det är helt klart en utmanande situation att ha barn med problematisk skolfrånvaro, men med stöttning av varandra och från omvärlden kan vi få den styrka som behövs för barnets skull.

Kom alltid ihåg att det inte alltid kommer att vara så här. Men det tar både tid och kraft för att komma vidare.

Avslutningsvis kommer en checklista för skolan, många skolor är bra på att klara situationen med problematisk skolfrånvaro, andra kan behöva hjälp med vad de ska göra. Så här tänker jag att de kan göra:

Behåll eller skaffa en god relation med familjen
Utse någon i elevhälsan som håller kontakt med familjen och åtminstone veckovis ringer och kollar hur de mår.
Mentor ska hålla kontakt med eleven dagligen, inte pressa för att komma tillbaka, men bry sig om, berätta vad de andra gör i skolan, vad som händer framåt och se till att eleven fortfarande känner sig som en del i klassen.
Om det utifrån elevens hälsa inte känns rimligt att eleven ska gå på heltid, gör ett schema med deltidsstudier under en period, så att eleven kan lyckas. Anpassa detta schema efter tider som passar eleven och ämnen som hen tycker om och kan få lyckas i.
Om eleven inte kan komma till skolan sätt genast igång med hemundervisning. Ibland kanske bara eleven orkar 15 minuter två gånger i veckan, men detta är viktigt för att hålla kvar eleven. Även i hemundervisningen ska ni fokusera på ämnen som eleven tycker om och kan få lyckas med.
Ett steg mellan hemundervisning och tillbaka i klassen kan sedan vara att ha enskilda lektioner i skolan. Ibland förknippar eleven skolbyggnaden eller klassrummet med oro och ångest. Det kan då vara bra att få ha goda upplevelser där i lugn och ro utan att behöva möta en hel klass.
Ta snabba beslut och snabba möten, tänk på hur mycket familjen får vänta hos alla instanser. Bestäm er för att vara det bra och trygga stället.
Samarbeta med sjukvård och socialtjänst så mycket som familjen tillåter.
Ge eventuella syskon som också går på skolan lite extra uppmärksamhet och var vaksamma på hur de mår.
Be om hjälp, känner ni att ni saknar kompetens för att hantera situationen på ett bra sätt, be om hjälp hos er huvudman eller av någon utifrån.

Gäst i Lågaffektiva podden

Tue, 04 Apr 2017 19:30:00 +0200

Lågaffektiva Podden

Här är ett avsnitt av Lågaffektiva Podden där Terése Österholm och Axel Havelius, psykologer som båda är aktiva i nätverket lågaffektiva psykologer bjöd in mig som gäst.

Viktigt avsnitt idag! Lågaffektiva podden intervjuar Annelie Karlsson om ofrivillig skolfrånvaro. Annelie är förälder till barn som har varit det man tidigare kallade hemmasittare, som man nu kallar ofrivillig skolfrånvaro och är utbildad specialpedagog och rektor, med en lång erfarenhet av skolans värld, nu senast som expert på funktionsnedsättningar på Chalmers tekniska högskola. Hon arbetar också i egna firman Funkkonsulten, där hon erbjuder utbildning och handledning i lågaffektivt bemötande och förhållningssätt.

Avsnittet finns här på Soundcloud: https://soundcloud.com/…/fran-ofrivllig-skolfranvaro-till-f…

Eller om man hellre vill lyssna på iTunes eller Acast, sök på "Lågaffektiva podden".

Lyssna på poddavsnitt här https://itunes.apple.com/se/podcast/l%C3%A5gaffektiva-podden/id1182831316?mt=2&i=1000383213868å

Fått diagnos - vad händer nu?

Sat, 25 Mar 2017 19:00:00 +0100

Fått diagnos – vad händer nu?

Ofta har den som ska bli utredd för neuropsykiatriska funktionsvariationer eller dess anhöriga kämpat för att få göra en utredning. När utredningen är gjord och diagnos satt kommer många frågor. Här försöker jag svara på några av dem. De flesta av mina svar berör barn.

Information till skola

För att skolan ska kunna göra så bra anpassningar som möjligt för barnet ska vårdnadshavarna be de som gjort utredningen att ha ett möte där de tillsammans med vårdnadshavarna träffar skolpersonalen och informerar om utredningen och barnets behov. Från skolan är det bra om mentor/klasslärare som träffar eleven ofta, specialpedagog som ska stötta pedagogerna i att hitta anpassningar och rektor som ska bevilja eventuella kostnader för anpassningar deltar.

Kunskap om funktionsvariationen

Det ser olika ut i olika kommuner och landsting i vem som tar ansvar för vad. Fråga de som gjort utredningen var ni ska ta vägen. Det kommer finnas någon instans, oftast BUP eller Habilitering som kommer att ta ansvar för att både den som fått diagnos och anhöriga får utbildning i vad det kan innebära att leva med diagnosen, vad som kan göras för att underlätta m.m.

Medicinering

Några av symptomen på en del diagnoser kan medicineras, t ex koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter och tics. Att medicinera ska aldrig ersätta anpassningar i skolan eller på arbetsplatsen, men kan vara ett bra komplement. Det kan ta lång tid att prova ut och hitta rätt läkemedel. Under tiden kan det vara en besvärlig period med biverkningar. Vissa hittar tyvärr aldrig läkemedel som fungerar, andra tycker att medicin gör underverk för dem.

Motion och rörelse

Några av de jag träffat som inte hittat fungerande medicinering har kommit på att en stor mängd motion hjälper dem både för koncentration och sömn. Alla mår vi ju bra av att träna, men för de med funktionsvariationer kan det vara ännu viktigare att hitta en bra träningsform och att hålla igång. För att få stöttning i detta kan de som behöver ta hjälp av en sjukgymnast. Om detta skriver jag i ett annat blogginlägg, läs mer här.

LSS och socialtjänsten

Om diagnosen är inom autismspektrat så har ni rätt till stöd genom LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Kontakta socialtjänsten så utreder de om ni har rätt till LSS och ni kan sedan söka insatser som rådgivning, personlig assistans, avlösarservice i hemmet, kontaktperson och korttidstillsyn. Långt ifrån alla beviljas alla insatser, en individuell prövning görs alltid. Är ni berättigade till LSS kan barnet t ex beviljas fritids fast att det fyllt 12 år. Vissa barn kan få åka på helgläger för att träffa andra barn och för att familjen ska få avlastning. Sådana läger beviljas ibland också av socialtjänsen även för barn som inte har rätt till LSS.

Vårdbidrag

När barn fått diagnos kan vårdnadshavare söka vårdbidrag från Försäkringskassan. De bedömer om vårdnadshavaren har extra arbete och extra kostnader i förhållande till barn utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. För att söka vårdbidrag finns en blankett på

Försäkringskassans hemsida, den fylls i och skickas in tillsammans med läkarintyg. Det kan vara bra att skicka med en detaljerad översikt på ett exempel på hur ett dygn kan se ut och hur mycket tid vårdnadshavarna lägger ner. Om vårdbidraget beviljas så är det olika stort beroende på hur stora behov Försäkringskassan bedömer att ni har, det kan vara mellan en kvarts (2300 kr/månad 2017) och ett helt (9300 kr/månad år 2017). Har ni stora extrakostnader för att saker slits ut, särskild mat eller likande kan ni även söka för detta.

VAB

Barn med funktionsvariation klarar inte alltid att vara ensamma hemma när de är sjuka efter att de fyllt 12 år. Försäkringskassan kan då besluta att ni får ersättning för vård av barn för ett barn som fyllt 12 år. För detta behövs ett läkarintyg.

Försäkringar

Vissa barnförsäkringar betalar ut en ersättning när ett barn fått en diagnos. Ring ert försäkringsbolag och kolla upp om ni har en sådan försäkring.

Att stötta varandra

Både den som fått diagnos och anhöriga kan hämta råd och stöd hos andra som har samma eller liknande funktionsvariationer. Det finns mängder av grupper i olika nätforum för detta. Både nationellt och lokalt finns också föreningar som informerar, utbildar och har erfarenhetsutbyte. Dessa hittar ni genom deras hemsidor som ofta också innehåller mängder av bra information. Genom sjukvården och kommunen erbjuds ibland också stödgrupper för personer med diagnos, föräldrar och syskon. Genom andras erfarenheter går det att hitta förhållningssätt, vardagsknep och annat som gör livet lättare. Med diagnosen kommer ju inte bara svårigheter utan också en hel del förmågor och möjligheter som vi tillsammans behöver se och ta till vara på.

PANDAS och PANS, två okända diagnoser

Sun, 05 Mar 2017 12:50:00 +0100

PANDAS och PANS

– två okända diagnoser som vi behöver lära oss mer om

När jag träffar personer med diagnoserna PANDAS och PANS beskriver de ofta en väldigt komplicerad tid innan de fått diagnos. Genom detta inlägg vill jag hjälpa till att sprida kunskap om diagnosen.

Många av symptomen vid PANDAS och PANS liknar symptom som personer med andra neuropsykiatriska diagnoser har. Mycket känns igen från ADHD/ADD, autism och Tourettes syndrom. När en person får PANDAS eller PANS är symptomen ofta väldigt kraftfulla och kan upplevas som diffusa. Personer som har andra neuropsykiatriska diagnoser får ofta höra att de ska ”skärpa sig” när de har svårt att sitta still eller har tvång. Vid PANDAS och PANS förändras personen plötsligt och många tycker att det är problematiskt med personens nya beteende och de får ännu oftare höra att de ska ”skärpa sig”. Eftersom de förändras plötsligt blir det ännu svårare för familj, släkt, skolpersonal och andra att förstå att de inte kan styra över sitt beteende. Det är naturligtvis också både svårt och skrämmande för den drabbade personen som inte känner igen sig själv och sitt eget beteende.

Andra svårigheter som personer med PANDAS och PANS och deras familjer möter är att många ifrågasätter att diagnoserna ens finns. Sånt som många aldrig hört talas om blir ständigt ifrågasatt även när familjen fått diagnos av läkare. Tiden fram till diagnosen kan vara extra svår eftersom inte ens all sjukvårdspersonal känner till dessa diagnoser.

PANDAS är en diagnos som är ny, den beskrevs första gången på ett systematiskt sätt 1998 av den amerikanska forskaren Susanne Swedo. Förkortning står för Pediatric Autoimmune Neuropsychiatric Disorders Associated with Streptococcal infections, neuropsykiatriska störningar hos barn på grund av förändringar i immunförsvarets funktion i samband med streptokockinfektioner. Det typiska är en person som plötsligt drabbas av tvångsmässigt beteende, tics och ångest. Uppkomsten är så plötslig att föräldrarna kan säga exakt vilken dag det bryter ut. Barnen som drabbas har alla haft en infektion som berott på streptokockbakterier. Det som händer i kroppen är att infektionen påverkar immunförsvaret så att det angriper kroppens egna vävnader i hjärnan.

PANS liknar PANDAS, vid PANS kan det vara andra infektioner än streptokocker som utlöst det autoimmuna tillståndet. Detta kan vara infektioner som Borelia och Mycoplasma.

För att ställa diagnos brukar läkare använda sig av ett blodprov, de tittar också på ett antal diagnoskriterier. Blodprovet är dock ifrågasatt då det inte alltid är pålitligt. Då det använts av läkare som inte har så stor erfarenhet av PANDAS och inte visat på PANDAS har det hänt att patienter felaktigt inte fått diagnosen. Det har då visat sig efter ett flertal nya läkarbesök att de har diagnosen och då har tiden gått och chanserna till goda behandlingsresultat minskat.

För PANDAS är diagnoskriterierna:

*Personen får tvångssyndrom (OCD) och/eller tics
*Symptomen kommer extremt plötsligt
*Oftast före pubertet
*De plötsliga symptomen liknar eller är samma som symptom på andra neuropsykiatriska diagnoser som ADHD, ADD och/eller autism. Det kan t ex vara separationsångest, panikatacker, rastlöshet, stort behov av rörelse, ljud- och ljuskänslig eller att man ser eller hör saker som inte finns. Det kan också vara koncentartionssvårigheter, att man tappar förmågor i skolarbete, framförallt matematik, att man får trängningar och behov av att kissa ofta. Det kan också visa sig på humöret som kan vara irriterat och ibland aggresivt , känslosamt, depressionstillstånd och ibland suicidtankar. Några får svårigheter att äta viss mat, eller tappar motorisk förmåga som att skriva med snygg handstil. Vissa får också perioder då de tycks ha backat i utveckling, använder sig av småbarnsspråk etc
*Pesonen har haft en streptokockinfektion. Ibland kan man ha haft en obehandlad streptokockinfektion utan att man vet om det. I en del familjer har en annan familjemedlem nyligen haft en streptokockinfektion, då har den som utvecklat PANDAS smittats utan att veta om det.

För PANS är diagnoskriterierna:

*Personen får tvångssyndrom (OCD)

* Symptomen kommer extremt plötsligt, eller kommer tillbaka plötsligt hos person som tidigare haft dem.

*Minst två av dessa sju symptom kommer akut:

1. Ångest
2. Sensoriska eller motoriska avvikelser, t ex att ljus eller ljud upplevs extremt starkt eller att man inte klarar saker man brukar klara, som att kunna cykla eller skriva med fin handstil.
3. Går tillbaka i uvecklingen, verkar helt plösligt yngre
4. Presterar inte som hen brukar i skolan
5. Ostabil i känslor och kan ibland utveckla depression
6. Trängningar och behov av att kissa ofta
7. sömnproblem

* Man kan inte se att symptomen beror på någon annan diagnos.

Att ställa diagnos kan bli extra svårt på personer som sedan tidigare har en neuropsykiatrisk diagnos som t ex autism. Läkare har svårt att urskilja vad som är vad och föräldrar kan ibland känna sig ifrågasatta när de söker för ytterligare en diagnos.

Behandlingen vid PANDAS består i första hand av en längre behandling med antibiotika riktat mot streptokockerna. Resultaten av behandling då man upptäckt streptokockinfektionen snabbt och satt in antibiotika är goda, ibland har det även gått bra då antibiotiksa satts in senare. Antibiotikan behöver användas minst 3-6 månader, ibland i flera år. Tas den bort för tidigt kommer ofta symptomen tillbaka med full styrka och ibland t.o.m starkare än de var innan. Det behövs mycket kraftfull antibiotika för att få effekt. Vid svåra tillstånd behandlar man ibland också med friska antikroppar genom dropp direkt i blodet. Man använder också läkemedel och kosttillskott som lindrar symptomen men inte botar sjukdomen, detta är ofta den typ av läkemedel som används vid ADHD/ADD och/eller depression. Det har dock upptäckts att vissa läkemedel mot depression förvärrar symptomen så läkare behöver välja läkemedel noggrant och börja med små doser.

Ibuprofen som är inflamationshämmande kan användas som akutmedicin, då ger man vanlig dos ibuprofen i tre dygn. För att behandla tvångssyndrom används ofta kognitiv beteendeterapi (KBT) i kombination med läkemedel.

Nyligen träffade jag en man i 25-årsåldern som berättade att hans läkare sagt att hans utredande psykiatiker sagt att han skulle fått diagnos PANDAS om han varit barn, men att man inte sätter den på vuxna, han fick istället diagnoserna AST och Tourettes syndrom. När jag frågar Gunilla Gerland, som har stor kunskap om PANDAS, om detta svarar hon att det visst går att få diagnos PANDAS i vuxen ålder och att det är viktigt att få den diagnosen för att få rätt behandling, men att det tyvärr är en vanlig missuppfattning bland läkare att de inte kan sätta denna diagnos på vuxna.

Slutligen - om du är pedagog och har ett barn med PANDAS eller PANS i din klass så vill jag ge några råd:

Lyssna på föräldrarna och eleven själv, de vet mest om vad just denna elev behöver
Be att få träffa någon av elevens sjukvårdspersonal för att lära dig mer om vad just denna elev behöver
Läs på och lär dig om diagnosen
I samråd med föräldrarna kan det vara bra att informera de andra eleverna och deras föräldrar om elevens särskilda behov
Informera all övrig personal på skolan, det är viktigt att alla känner till barnets behov så att ingen kravställer i onödan.
För mer tips om hur du gör undervisningen tillgänglig kan du läsa mitt tidigare blogginlägg om detta här http://funkkonsulten.se/blogg/tillg%C3%A4ngig-undervisning

Glöm inte

Med alla diagnoser kommer både negativa och positiva förändringar i personens och familjens liv, ta till vara det goda som kommer med diagnosen.

Länk till mer info om PANDAS http://www.pandasinfo.se/

Länk till stödförening med information och rådgivning http://www.panspandas.se/

Hemmasittare

Tue, 07 Feb 2017 18:47:07 +0100

Hemmasittare – Ofrivillig skolfrånvaro

Igår hade jag förmånen att få vara en av arrangörerna och moderator på ett fantastiskt arrangemang. Ett seminarie om ofrivillig skolfrånvaro hölls på Blå Stället i Angered. Lokalen var fylld till sista stolen, 250 personer kom och lyssnade och deltog. Helt fantastiskt! Vi arrangörer var ett gäng föräldrar tillsammans med riksdagsledamot Shadiye Heydari.

Vi fick ta del av föreläsningar, paneldebatt och en walk´n´talk. Många tyckte att det vi behöver göra för att fortsätta arbetet framåt för den drabbade elevgruppen är att samverka och samarbeta bättre, dela med oss av kunskap och ta del av varandras kunskap samt att skapa goda relationer som inger förtroende. Hur vi ska ta oss dit vet vi inte ännu, men det finns vilja och där det finns vilja finns det hopp.

Jag kommer att skriva mer om hemmasittare framöver. Idag skriver jag främst för att dela med mig av länkarna nedan med all fin uppmärksamhet vi fick av media igår. För er som twittrar rekomenderar jag också en sökning på taggen #hemmasittaregbg där många delade med sig från seminariet.

Länkar om vårt seminarie

Pressreleasen

http://www.mynewsdesk.com/se/hemmasittare-gbg/pressreleases/20-000-elever-gaar-inte-till-skolan-hur-kan-vi-vaenda-fraanvaro-till-naervaro-1774105

Sveriges Radio

Reportage förmiddag

http://t.sr.se/2lgMF6q

Reportage eftermiddag

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/847697?programid=2240 9:50 in i programmet reportage från vårt seminarie

Sveriges Television

http://www.svtplay.se/video/12275254/svt-nyheter-vast/svt-nyheter-vast-6-feb-21-46 2 minuter in i programmet

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/det-ser-inte-bra-ut?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170207%3Adet-ser-inte-bra-ut%3Anyh

Hallands Nyheter

http://www.hn.se/nyheter/varberg/med-kreativitet-som-probleml%C3%B6sare-1.4188888

Ny tid

http://www.nytid.se/default.aspx?page=3&nyhetnytid=792

Kungälvsposten

http://kungalvsposten.se/nyheter/gunilla-kampar-for-sin-dotter/

Torslandatidningen

https://www.paperton.com/shelf/reader/magazine_id/38946/whitelabel/torslanda-tidningen/uid/1580775/token/c000eaf2068a6644830c1ab920af5bcd83413438#page/6

Backa Kärra tidningen, flera reportage från seminariet

https://issuu.com/tidningenbk/docs/lkbk001a0222a1v1_multi

Socialdemokraterna Göteborg

http://sgoteborg.se/index.php/vi-maste-hjalpa-eleverna-till-okad-narvaro-i-skolan/

Svenska Dagbladet

https://www.svd.se/allt-fler-franvarande-elever-i-vastra-gotaland

Blogg Österholm psykologi

https://osterholmpsykologkonsult.se/2017/02/08/hur-ska-vi-gora-for-att-slippa-ha-seminarier-om-ofrivillig-skolfranvaro/

Blogg Unicornis

http://www.unicornis.se/2017/02/07/hemmasittare-ofrivillig-franvaro/

Andra nyheter som kommit i dagarna, inte från seminariet, men relaterat

Hallands nyheter

http://www.hn.se/nyheter/varberg/hemmasittande-unga-ska-hj%C3%A4lpas-tillbaka-1.4161887

Norran

http://norran.se/nyheter/han-var-tidigare-hemmasittare-nu-mar-johan-bra-och-berattar-sin-historia-det-kan-vara-positivt-med-en-negativ-erfarenhet-750713

http://norran.se/nyheter/hemmasittare-ett-vaxande-problem-team-ska-hjalpa-pa-vagen-750711

Sverigses Radio

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6625725

Svenska Dagbladet

https://www.svd.se/jonas-var-hemma-hela-attan

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6621214

Sydöstran

http://www.sydostran.se/olofstrom/e-sport-ska-locka-hemmasittare/

Magelungen podd

http://www.mynewsdesk.com/se/magelungen/pressreleases/specialavsnitt-om-hemmasittare-vad-kan-vi-goera-tillsammans-1763333

Pressrelease från Högskolan i Halmstad om ny forskningsstudie

https://www.mynewsdesk.com/se/hh/pressreleases/studie-om-hemmasittare-ska-ge-kunskap-i-komplext-aemne-1799152

Tillgängig undervisning

Fri, 20 Jan 2017 07:40:00 +0100

Jag blev inbjuden att skriva ett Blogginlägg för skola365 där olika skolfolk bloggar varje dag. Inlägget fick stor spridning och jag lägger här länken till det.

https://skola365.com/2017/01/06/sarskilt-stod-behovet-ar-stort-det-har-kan-du-gora/

Sjukgymnasten - en person som kan göra skillnad

Thu, 05 Jan 2017 13:23:31 +0100

Sjukgymnasten

-en person som kan göra skillnad för personer med särskilda behov

Hela livet matas vi med att vi ska röra på oss för att må bra, något som är lättare för en del människor än andra att få till. När någon mår dåligt psykiskt pratar vi dock ofta i första hand om vikten av medicinering och samtal med psykolog eller kurator. Något som jag tycker är jätteviktigt. Men som ett komplement är rörelse en viktig pusselbit.

När en person mår dåligt berättar ofta läkare och andra för hen och anhöriga att den behöver röra på sig. Ofta blir detta ännu ett krav på saker som personen inte klarar att nå upp till. Att ”bara” gå ut och promenera är inte alltid så lätt som det låter, varken för barn, tonåringar eller vuxna. Delta i gruppaktiviteter kan vara ännu svårare.

Flera barn och unga i min omgivning har det sista året kontaktat den fantastiska yrkeskategorin sjukgymnast och fått hjälp som lett till att de mår mycket bättre. Jag vill berätta om detta eftersom vi ibland i snurren med medicinering och samtalsterapi glömmer bort att söka oss till sjukgymnast.

En tonåring i min närhet fick hjälp att komma till sjukgymnast i höstas. Detta är en kille som tidigare tränat mycket, men i somras hade varit sjukskriven ett år på grund av depression. Killen och hans pappa gick till varsin sjukgymnast och fick ett fantastiskt bemötande. De kom båda igång att träna. Killen mådde mycket bättre dels av själva rörelsen, men också för att han såg att det gick att bygga upp den tidigare vältränade kroppen tillbaka. Med detta kom självkänslan också tillbaka. Sjukgymnasterna som den här familjen träffade jobbade på ett rehabgym och var inte kopplade till de vanliga sjukvårdskontakterna som tonåringen brukar besöka. Detta var ett nytt friskt ställe där välmåendet och hälsan kunde utvecklas utan att störas av dåliga minnen från tidigare sjukvårdskontakter.

Vill också berätta om ett annat barn i min närhet, en flicka som nyligen fyllde 8 år. Hon har mått väldigt dåligt i åtta månader och inte kunnat gå i skolan. För en dryg månad sedan tog hennes föräldrar kontakt med en sjukgymnast. Detta har gjort stor skillnad i barnets mående. Under åtta månader har föräldrarna försökt motivera barnet till rörelse, aktiviteter och skolgång, inget av det har lyckats, hon har mått för dåligt. När ett så litet barn mår dåligt och har suicidtankar känns familjens situation såklart hopplös och väldigt jobbig. Att hitta ett sätt att vända är jätteviktig, men väldigt svår. I det här fallet ringde föräldrarna till en sjukgymnastmottagning och beskrev sin situation. Mottagningen valde sedan ut den mest lämpliga sjukgymnasten och det blev en perfekt matchning med barnet. Sjukgymnast och barn träffas nu två gånger i veckan. De leker rörliga lekar som passar barnets dagsform och har fått en jättefin relation. Barnet som inte gått att motivera till något ser nu fram emot besöken hos sjukgymnasten, de fasta tiderna ger familjen lite struktur på veckan och det finns en härlig ljusglimt i tillvaron. Veckan före jul var flickan sliten och sa att hon inte skulle orka åka iväg trots att hon sett fram emot träningen. Föräldern trixade då, som föräldrar till barn med särskilda behov gör, och sa att då åker vi dit och säger att du är för trött idag. Väl där ville barnet prova och gav sig in i träningen och hennes iver steg. Efter en stund kommer barnet fram och viskar i förälderns öra, vet du, det här är det roligaste jag varit med om. När ett barn som inte visat glädje på åtta månader uttalar sig så är kvittot på att bra saker håller på att hända ett faktum.

Båda dessa familjer har såklart funderat på vad det var som gjorde det hela så bra just med sjukgymnaster. Några gemensamma nämnare är dessa:

· Sjukgymnaster har ett stort fokus på välbefinnande och att hitta det friska.

· Sjukgymnasterna har inte haft koppling till skola eller deras vanliga sjukvårdsinstanser, d.v.s inga ställen som har sammanhang av jobbiga saker och misslyckanden.

· De har fått träna på sina villkor och en person har haft helt fokus på dem. I andra fritidsaktiviteter och i skolan är det alltid fler personer att förhålla sig till.

· Så fort kroppen börjat röra sig så har endorfinerna höjts och det har kommit positiva känslor i kroppen.

· De har fått ett fantastiskt fint bemötande av sina sjugymnaster.

· Sjukgymnasterna de mött har tyckt att detta varit ett viktigt och positivt uppdrag som varit annorlunda från deras vanliga arbetsuppgifter.

Om du tror att du själv eller någon i din familj skulle vara hjälpt av att prova att besöka en sjukgymnast så tycker jag verkligen att ni ska prova. Det är bara att ringa och ofta ges tider ganska snabbt, vilket också är en skillnad från många andra vårdinsatser. De flesta ställen kan ge 10 fria besök och vid behov fler. Även om ni inte hamnat så långt ner som i en depression så tycker jag ändå att detta kan vara värt att prova för alla, både de med neuropsykiatriska diagnoser och alla vi andra neurotypiska. Sjukgymnaster har också ett uppdrag att jobba förebyggande och om de kan hjälpa till så att vi kan undvika de svåraste perioderna vore det ju fantastiskt, eller hur!

P.S. Jag vet att de oftast kallas fysioterapeuter nuförtiden, men har valt att i denna text använda mig av det mer välkända begreppet sjukgymnast.

Särskilt stöd på högskola och universitet- så funkar det

Thu, 24 Nov 2016 11:55:00 +0100

Särskilt stöd på högskola och universitet - så funkar det

Till vardags arbetar jag med särskilt stöd på en högskola. I det här inlägget tänkte jag förklara hur det funkar med stöd till studenter med funktionsnedsättningar på högskolor och universitet, nedan skriver jag bara högskola, men detsamma gäller för universitet. Både blivande studenter och föräldrar till blivande studenter brukar fråga om detta. Det kan också vara bra att veta för studievägledare och specialpedagoger på gymnasiet. Många studenter jag möter säger till mig att stödet på högskolan är det som funkat bäst av allt stöd hela skoltiden, så kanske finns det arbetssätt att hämta från högskolan till grundskola och gymnasium. Jag tror därför att detta är viktigt att känna till för många.

Alla Sveriges lärosäten har ett likvärdigt stöd för studenter med särskilda behov. Det studenter ofta upplever som positivt med högskolans stöd är att insatser sätts in förebyggande och att man som student inte behöver misslyckas först för att få stöd. När en student sökt till högskolan kan den söka särskilt stöd. För att söka särskilt stöd behövs ett intyg på funktionsvariation. Nästan alla Sveriges lärosäten är nu anslutna till en webbtjänst som heter NAIS. I denna webbtjänst skriver studenten en ansökan om särskilt stöd. Där berättar studenten vad hen ska studera och laddar upp sitt intyg. Intyget kan vara från läkare, psykolog eller logoped, beroende på vilken funktionsvariation det gäller.

På alla lärosäten finns samordnare som tar emot ansökan och bokar in ett möte med studenten. Du aka ansöka om stöd i portalen Nais. Samordnaren kontaktar dig sedan. Under mötet pratar studenten och samordnaren om vad som fungerat bra i studentens tidigare skolgång, vad studenten själv tror kommer att hjälpa hen i högskolestudierna och samordnaren berättar om hur stöd på högskolan är upplagt och tillsammans tittar vi på vad som är till gagn och samtidigt relevant för just den studenten. Ibland sätts ett stöd in en period och kan sedan tas bort när studenten blivit mer studievan. Att ta bort ett stöd är ett beslut som sker i samråd mellan student och samordnare.

De flesta studenter som vi samordnare möter har dyslexi, läs- och skrivsvårigheter, neuropsykiatriska eller psykiska funktionsvariationer. Vi tar också emot studenter med synnedsättning, hörselnedsättning, narkolepsi, dyslexi, diabetes, rörelsehinder, kronisk värk och andra diagnoser.

Stödinsatserna anpassas individuellt. De vanligaste är dessa:

Anpassad examination, t ex förlängd tid på tentamen, anpassad muntlig redovisning eller möjlighet att tentera i mindre rum.
Talböcker och annat stöd genom biblioteket, t ex dyslexiprogram till dator och appar som hjälpmedel.
Anteckningsstöd, detta innebär att en annan student i klassen delar sina anteckningar med studenten genom att ge kopior på sina anteckningar, i pappersform eller digitalt. Högskolan betalar då ut ett arvode till antecknaren.
Mentor, detta är en insats för studenter som behöver stöd med struktur och planering. Studenten träffar oftast sin mentor en gång i veckan och får stöd. En mentor kan vara en annan student, en doktorand, en lärare eller en pensionär. Mentor ersätts av högskolan. Samordnarna har på de flesta lärosäten någon form av utbildning för mentorerna för att ge dem redskap för sitt uppdrag. Detta är också en insats som Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM stöttar och har tagit fram en handbok för. Första gången mentor och student träffas är samordnaren med, mentor och student får då möjlighet att bekanta sig med varandra, studenten kan med stöd av samordnaren berätta vad hen behöver stöd med och de båda bokar in en tid för sin första träff. När de träffats ett tag stämmer samordnare och mentor av hur det går och om det behövs kan mentorn få handledning eller tips av samordnaren. Att ha en mentor är för många studenter den insats de betonar är den som gjort skillnad för dem och hjälpt dem stanna kvar och fullfölja sina studier.

Fler och fler studenter med särskilt stöd studerar vidare i Sverige. Om du är en av de som sitter och funderar på att göra det, men har frågor, så kan du söka upp en samordnare och få veta mer om hur det kan funka för just dig. Lycka till!

Tillägg 14 januari 2022

Nu arbetar jag inte längre på högskola, men hoppas att ni ändå har nytta av inlägget.

Jag pratar om stöd på högskola i det här avsnittet av David och Bo pratar pedagogik, lyssna gärna.

Kom ihåg att det är smartare att ta emot stöd först och sedan minska på det, än att börja utan. När allt är nytt så kan du vara stressad och det gör att saker känns svårare. Varmt lycka till med dina studier!

Ljudkänslighet

Sun, 06 Nov 2016 19:10:00 +0100

Alla dessa ljud – om ljudkänslighet och vad vi kan göra för att underlätta

Det låter överallt runt omkring oss. Personer med neuropsykiatriska diagnoser har ofta svårt att stänga av ljud som är runtomkring. Pratar åtta personer i ett rum hör de alla lika högt och måste koncentrera sig hårt för att ha ett samtal med en person när andra pratar samtidigt. Om en klass har lektion i ett klassrum med en trafikerad väg utanför kan de flesta i klassen vänja sig och uppfattar ganska snart inte trafikljud, men några hör det hela tiden. Att ta in alla ljud är naturligtvis mycket tröttande. Här kommer några tankar om vad vi kan göra.

Öronproppar och hörselkåpor är ofta bra för att hålla ute ljud. Men hur kul är det för en tonåring att ha på sig hörselkåpor i matsalen på sin högstadieskola, inte särskilt. Öronproppar skaver ibland och kan vara störande därför, de som är ljudkänsliga är ofta också känsliga för skav. Så om vi ska hitta något annat sätt för personer som är ljudkänsliga att stänga ute ljud så behöver vi hitta andra hjälpmedel. Det bästa jag hittat är personliga öronproppar, dessa gjuts efter det egna örats form och sitter på plats bra. De innehåller också en ventil som släpper igenom visst tal men sovrar bort runtomkringljudet. Tyvärr vet jag inget landsting som ger dessa som hjälpmedel. Att bekosta själv kostar ca 1500 kr. Skolor ger ibland detta utmärkta hjälpmedel till personal, det vore fint om de gjorde det till elever också. Förutom personliga öronprppar finns det några dyra märken av snygga hörlurar som också har funktionen att bara släppa igenom visst ljud. Många är hjälpta av dessa och kan samtidigt se ut som alla andra med hörlurar. Sista tiden har det också skrivits en del artiklar om att personer med ljudkänslighet är hjälpta av att lyssna på vitt brus i sina hörlurar, det är absolut något värt att prova.

Hörselskydd är en lösning som ibland behövs i offentliga miljöer. Men det bästa för oss alla är om vi kan reducera ljud. Själv njuter jag av att komma in i moderna klassrum eller mötesrum med heltäckningsmattor, så fantastiskt skön och ljuddämpad miljö det är i sådana rum. I matsalar, restauranger och andra lokaler med mycket stolar kan mycket ljud dämpas av rätt stolar. När jag jobbade i särskolan köpte vi in stora lådor med tennisbollar som vi gjorde hål i och satte på stolsbenen. Nu finns bra stolar som reducerar skrapljudet fint utan att man behöver göra om dem själv.

En annan sak som kan reduceras är hög musik som ofta spelas i restauranger och affärer. Om du jobbar i en sådan miljö, fundera på hur hög musik ni behöver spela. När min familj besöker restauranger och affärer får jag ofta be personalen sänka. De flesta fattar direkt och har inget emot att sänka. Det kan kännas jobbigt att be om det, hjälp gärna din ljudkänsliga familjemedlem med detta.

Till sist, efter att en ljudkänslig person utsatts för mycket ljud behövs ofta mycket återhämtning. Om det är möjligt, planera så att ni kan ta pauser i en tystare miljö. Om ni är i en nöjespark eller på stan, hitta ett tyst ställe att vila på en stund. Se också till att ge personen det lugn och den tystnad som behövs och var noga med att inte ställa krav på personen under tiden den återhämtar sig efter att ha varit i en ljudrik miljö. Om du t ex varit på stan med ett ljudkänsligt barn kanske hen behöver äta middag på sitt rum den kvällen, fast att ni brukar äta tillsammans. Sänk kraven och ge tid till ordentlig återhämtning.

Våga vara besvärlig

Sun, 23 Oct 2016 20:30:00 +0200

Våga vara besvärlig

om hur du kan få det att funka för ovanliga personer i vanliga miljöer

Högtider, lov och ledighet, spänning och förväntan råder i många familjer, hopplöshet över att inte kunna göra allt det där andra verkar göra råder i några familjer. Om er familj är en av dessa tänkte jag nu komma med lite tips. Kanske tycker ni bara att jag är käck och jobbig, det kan vara så, men om jag kan få någon familj att lyckas ta sig ut på ett litet äventyr så tycker jag ändå att det är värt att skriva.

Ett restaurangbesök kan vara svårt om familjen har barn med särskilda behov och ni inte vill bli uttittade, att andra besökare suckar över er eller att ni känner att barnet blir så uppskruvat och energitömt på upplevelsen att det sedan blir sammanbrott när ni kommer hem. Kanske var det några år sedan ni provade sist. När ni bestämt er för att prova, våga då vara besvärliga, ring eller mejla restaurangen och berätta att ni skulle behöva sitta lite avskilt och om ni har behov av särskild mat. På många ställen, ofta hotellrestauranger finns möjlighet att få ett bord utan en massa folk som springer förbi och utan både insikt och utsikt. Har ni behov av att sitta helt avskilt kan en del ställen ordna det också och t ex duka upp i ett litet konferensrum åt er. Ni ska inte behöva avstå. Det kan kännas jobbigt att våga försöka, men ni kommer att uppleva en seger när ni lyckats. Att komma ut tillsammans som familj är viktigt, att göra nånting som andra gör, fast på ert vis och på era villkor kommer kännas bra.

Det finns många andra ställen än restauranger man ska passa på att vara besvärlig för att få saker att funka och för att hitta ställen att hämta kraft. Åker ni färja kan ni t ex be att få en hytt att vara i eller mejla om ett avskilt bord i restaurangen. När ni ska flyga ska ni be om att få gå på först eller sist, beroende på vad som passar er. På många nöjesparker kan man med läkarintyg få ledsagarpass så att en förälder kan gå in och åka gratis med barnet som behöver det. På en del får man också gå före i köer till attraktioner och tillgång till vilrum. Ibland gäller förturen hela familjen och då blir barnet med funktionsvariation en stor tillgång för syskonen som också slipper stå i kö. På badhus, museum och andra offentliga platser finns möjlighet att fråga efter lugna platser för att vila sig från intryck. Det kan kännas besvärligt att vara besvärlig, men tänk så skönt det är när något funkar.

Om du som läser detta inte själv har barn med särskilda behov, men känner någon familj som har det och har svårt att ta sig iväg på saker, då kanske du kan kolla upp något bra ställe att besöka tillsammans med familjen. Om du är den besvärlige som ringer och mejlar och fixar innan så kanske familjen orkar följa med dig på ett litet äventyr. Men kom ihåg, inga överraskningar, barn med särskilda behov behöver trygghet och veta var de ska och vad de ska göra. Visa bilder och berätta innan. Måhända behöver du också peppa familjen för att de ska våga, det kan vara längesedan de försökte sist. Säger de att det är omöjligt bör det respekteras, det är mycket vi inte vet om varandra. Kanske kan du då få någon i familjen, ett syskon eller en förälder att hänga på ensam. På detta sätt kan du ta chansen att göra skillnad.

Friskt vågat, hälften vunnit, ofta funkar saker bättre än vi tror!

Hjälp, mitt barn har en kompis som inte kan uppföra sig.

Mon, 17 Oct 2016 15:55:00 +0200

Jag hör och ser det hela tiden, människor som beklagar sig i facebookgrupper för föräldrar i en klass, i lunchrum och på bussen. Dessa människor beklagar sig över barn som inte uppför sig som de anser att man ska. I det här inlägget ska jag fokusera på de av dessa människor som är föräldrar och och genom sina beklaganden oroar sig för barn som finns i närheten av deras eget barn. Ofta är det ett barn i egna barnets klass, barngrupp på förskolan eller någon granne. Barnets dåliga uppfostran diskuteras, att barnet borde veta bättre eller att barnet borde vara någon annanstans, tillhöra en annan barngrupp eller tas om hand på något annat sätt.

När jag träffar föräldrar till barn med särskilda behov lyssnar jag på deras berättelser, många har varit med om att andra föräldrar kommit hem till dem och ringt på eller ringt upp dem och berättat vad deras barn ställt till med och bett föräldrarna tala sitt barn till rätta, säga till på skarpen eller ta i med hårdhandskarna. Föräldrar som blivit kontaktade på detta vis berättar om en vardag där de under barnets uppväxt försökt med uppfostran och föräldrautbildningar och vänt in och ut på sig själva innan de förstått att de fått ett barn som behöver något annat. Ett barn som behöver en anpassad miljö och ett speciellt bemötande för att fungera. Ofta är det de föräldrar som kämpat som mest som på detta vis blir beskyllda att vara dåliga föräldrar. Det gör ont.

När ni möter ett barn som inte har det beteende som ni önskar att alla barn i ert barns närvaro har. Stanna upp lite och tänk till. Tänk på att ett barn av 20 har adhd, ett av 50 har autism och det finns flera andra diagnoser som också leder till att människor visar ett problemskapande beteende. Ett beteende som i dina ögon är problematiskt. Tänk ett steg till innan du slänger dig på telefonen eller gör ett facebookinlägg. Förmodligen kämpar detta barn hårt varje dag med att få dig och alla andra i sin tillvaro att bli nöjda, men det fungerar inte alltid. Barnets föräldrar har förmodligen fullt upp med att få en fungerande vardag, skola och omsorg om sitt barn.

Så när du stannat till i din tanke, tänk istället, vad kan jag göra för att hjälpa barnet som jag tycker ställer till det och dess föräldrar. Alla kan göra något. Känner du föräldrarna kanske du kan bekräfta att du ser att de har mycket och fråga om det är något du kan göra. När ni är på föräldramöte och någon annan (mer oförstående än du själv) tar upp barn som de upplever som problem, kan du ta ordet och säga att det inte är okej att ta upp enskilda barn på föräldramöte och fråga hur de skulle känna om det var deras barn, precis samma strategi kan du ha när någon gör facebookinlägg om barn som de upplever "ställer till det". Du kan också lyfta frågan om hur skolan tar upp olikheter och särskilda behov med barnen och om det går att ordna en kväll då alla föräldrar kan få lära sig mer om hur barn med särskilda behov fungerar.

Hemma kan du kan prata med ditt eget barn om att alla är olika och att barn har olika svårt att styra sina känslor och känslouttryck. Du kan också se om ditt eget barn kan få en bättre relation till det andra barnet om de lär känna varandra mer. Många barn med särskilda behov har svårt att få och behålla kompisar. Om du är osäker på hur du ska göra kan du fråga det andra barnets föräldrar. Vad tror de blir bäst? Att barnet kommer hem till er själv, att någon av dem är med eller att ni ses ute nånstans. Ett barn som får vara med mår bättre och har större möjligheter att lyckas. Tänk också på detta när du bjuder in till barnkalas, vilka är det som inte blir bjudna på kalas så ofta, låt dem komma. På inbjudan skriver de flesta "anmäl specialkost", om du istället skriver "berätta om ditt barn har specialkost eller om det är något annat som är bra för oss att veta innan kalaset" så blir det mer naturligt för andra föräldrar att berätta för dig. Det gör gott.

Om ditt eget barn inte samarbetar till att vilja ha en social kontakt med det andra barnet på fritiden så kan det vara svårt. Vad det gäller kalas där många barn är bjudna kan du som vuxen styra och ta beslut att jo, så här gör vi, alla får vara med. Många barn med särskilda behov har upplevt hur en klasskamrat bjudit in en hel grupp utom det barnet, det gör ont och du behöver lära ditt barn att det är fel. Vad det gäller att träffas och leka så säger en del föräldrar, mitt barn bestämmer sina lekkompisar själv. Den rätten kan du ge ditt barn, men du kan också ge ditt barn möjligheten att lära känna ett nytt barn, som kanske upplevs som annorlunda, men som det kan lära sig oändligt mycket saker av. Ditt barn kan lära sig att annorlunda inte behöver vara fel, det kan vara rätt, roligt och spännande. Ditt barn kan få en vän för livet och en tyst kunskap om bemötande som ditt barn har nytta av hela sitt liv.

Det går att se problem, eller möjlighet, det är ditt val. Hjälp ditt barn och andra föräldrar i er närhet att välja. Det som inte är främmande för oss är ofta det som ger oss nya möjligheter att utvecklas.

Låt alla människor vara en person

Wed, 05 Oct 2016 13:45:00 +0200