Övergångar i skolan behöver planeras - annars hamnar barn i diket

4 maj 2021
Legogubbe som cyklar i berg och tappar hjul

Övergångar i skolan behöver planeras

– annars hamnar barn i diket

I samband med övergångar mellan stadier i skolan eller vid skolbyten behöver det finnas en plan för att ett barn med behov av stöd ska klara bytet utan att behöva misslyckas, varken med att klara sina skolämnen eller med att fungera socialt. Många skolor struntar i att förbereda när de får nya elever trots att de informeras om deras behov. Det är som att de förväntar sig att någon som cyklat med stödhjul på en välbekant och anpassad bana plötsligt ska kunna cykla utan stödhjul på okända kurviga skogsstigar.

Många barn och föräldrar ser fram emot ett skolbyte. Kanske ska barnet börja förskoleklass, år 4, år 7, gymnasiet eller byta skola inför annan årskurs. Det finns också ganska många barn och föräldrar som är oroliga för hur det ska gå på den nya skolan. Detta är oftast de barn som byter skola fler gånger än genomsnittet, nämligen barn med behov av stöd på grund av dyslexi, autism, adhd eller något annat som påverkar deras förmåga att fungera i skolmiljön. Tyvärr är oron befogad, brister på både kunskap och resurser gör att många mottagande skolor inte gör några, eller bristfälliga, förberedelser för barnets skolövergång.

Tänk dig att du har ett barn som inte lärt sig cykla samtidigt som sina jämnåriga, barnet har svårt både med att balansera och att finna vägen. Efter många försök upplever nu barnet att det kan cykla. För att det ska fungera har barnet hjälp av stödhjul, tydlig skyltning, någon som visar vägen, någon som lockar barnet att våga prova och någon som tänkt efter så att cykelbanan inte är för kurvig eller kuperad.

Efter sommarlovet förväntas barnet ge sig ut och cykla på helt nya vägar. Banan är svårare, skyltningen är sämre, det finns inte så många vuxna som kan visa vägen och locka. Inför detta säger den som ansvarar för den nya cykelbanan till barnets föräldrar att barnet måste prova utan stödhjul. Barnet är ju stort nu och kan säkert. Föräldrarna påpekar för cykelbaneansvarig att det är på grund av en funktionsnedsättning barnet behöver båda skyltar, vägvisare och stödhjul. Men svaret blir att de inte ska oroa sig, den ansvariga säger att på nya cykelbanan ska barnet få en chans att känna sig som alla andra barn som glatt cyklar runt. Föräldrarna och barnet får ont i magen, det går ju inte att känna sig som alla andra när man inte vet var man ska och hamnar i diket hela tiden. Då blir man ju både blåslagen och trött på att försöka, och hur ska de andra barnen orka vänta på en kompis som bara hamnar i diket?

Detta händer på många skolor i hela landet. Rektorer har allt hårdare budgetkrav på sig. Att ge barn i behov av stöd de insatser de enligt skollagen har rätt till kostar. När stödinsatser inte planeras för barn som börjar i ny skola så kommer istället andra kostnader, barn som hamnar i diket kostar också. De lider av att inte hänga med. Vissa blir då oroliga och hamnar i konflikter som påverkar andra barns trygghet och studiero. I dessa lägen läggs ofta skuld på barnet som i denna metafor skriker för att det gör ont att hamna i diket. Barnet vars föräldrar talat om att barnet behöver stödhjul. Ibland går det så långt att barnet inte klarar av att fortsätta försöka cykla utan stödhjul, det kan bli så när blåmärkena gör för ont. Barnet hamnar i problematisk skolfrånvaro, blir så kallad hemmasittare och hamnar i ett livslångt utanförskap. Det kostar samhället betydligt mer än några stödhjul, men det är inte årets budget i just denna förvaltning som drabbas.

Det finns barn som med åren utvecklar strategier för att klara sig med mindre stödinsatser. De som gör det är i allmänhet de som fått träna med stödhjul och fått koll på cykelbanan under trygga former. Med detta vill jag vädja till er som nu ska ta emot nya elever. Gör en ordentlig plan, gör barnen trygga hos er. Ni har allt att vinna på det. Om ni förbereder nu och barnet med stödbehov känner trygghet så blir det så mycket lättare kommande läsår för både det enskilda barnet, klasskamrater och lärare.

Hur gör man då? En del konkreta tips finns i detta blogginlägg som jag fått mycket fin feedback på - http://www.funkkonsulten.se/blogg/%C3%B6verg%C3%A5ngar